saaandranilsson

Nu är det dags, efter nio års väntade på detta äventyr. Nu sitter jag här på flygplatsen i Köpenhamn och funderar på bästa sättet att ta sig här ifrån. Kanske bryta benet (då kan jag inte åka iväg för jag kan inte gå och kan därför inte jobba) eller kanske rymma.. Jag är inte nervös, jag funderar bara på hur jag ska klara av att vara ifrån min lille Gustav. Jag tänker inte ge upp! Om fyra månader träffas vi igen :)

Allt har gått bra än så länge. Bil och tågresan gick som förväntat. Jag kände mig ledsen och tom. När vi väl kom till Svågertorp räknade jag ner minuterna och tillslut sa Gustav, nu kommer tåget. För ett ögonblick trodde jag att hjärtat skulle gå sönder. Denna mardröm som jag har haft i veckors tid var nu här och jag skulle bli tvungen att gå på tåget och säga hejdå till Gustav. Med rinnande tårar och tre resväskor åkte jag själv vidare mot Kastrup.

Nu känns allt lite bättre, jag tog upp min lilla anteckningsbok där jag har skrivit ner alla anledningar till varför jag åker iväg. Det kan vara bra för sådana tillfällen som just nu, när jag undrar hur jag egentligen tänker. Jag är på bättre humör nu och för stunden känns det riktigt bra att äntligen vara på väg mot USA.

Nu vidare mot Frankfurt! Se om jag minns någon tyska.